Låt oss prata om stress

Jag var inne på Poppy Deyes blogg för första gången för ett tag sedan och såg att hon hade en serie som hon kallade ”Let’s talk about…”. Det är en serie där hon har olika teman som hon skriver om i varje inlägg. Hon tog upp väldigt olika saker och jag tyckte att det var väldigt bra inlägg. Jag tänkte att jag skulle börja göra sådana inlägg en gång i månaden, med olika teman som jag tycker är viktiga.
 
Ett av inläggen handlade om stress, vilket jag själv upplevt mycket och har stora problem med. Jag tycker att det pratas alldeles för lite om det, även om det är vanligare att prata om det nu än tidigare. Stress är något som nog alla har upplevt någon gång i sitt liv. Vi upplever nog stressen väldigt olika och reagerar därmed olika när vi upplever stressen. Vi blir även stressade av olika saker. Jag tänkte i det här inlägget ta upp min historia med stress, samt hur jag upplever stress.
 
 
 
MIN STRESSADE HISTORIA:
Jag har lätt för att stressa upp mig över saker, inte minst för skolan. Om jag minns rätt så var det när jag började högstadiet som jag började känna av stress, inte minst inför mitt första betyg som jag fick i 8:an. Tidigare hade jag inte haft samma koll på vart jag låg gällande betygskriterier och det var svårare att jämföra sig med andra. I och med betygen kunde man se det svart på vitt. Sedan dess har jag i perioder varit väldigt stressad, så pass att jag mått riktigt dåligt av det. I högstadiet handlade det främst om att jag kände av min IBS mer (magproblem) och fick migrän. Under högstadiet har dessa problem kvarstått, men jag har också fått problem psykiskt. Det senaste året har detta varit som värst och jag får mina stressattacker lite då och då och under de tillfällena mår jag riktigt dåligt.
 
I höstas, en söndag eftermiddag, skulle jag plugga. Jag försökte verkligen sätta mig ner och ta tag i högen med läxor som vuxit sig allt större. Men det sa bara stopp och jag kunde inte göra mer. Jag vet inte riktigt allt som hände, men sedan satt jag i soffan med mamma med tårarna rinnandes längs kinderna. Visst hade jag mått dåligt ett ganska bra tag, men det var inget jag delat med mig av. I säkert en timme, om inte mer, satt jag och grät, samtidigt som jag berättade hur dåligt jag mådde. Detta har hänt flera gånger när verkligheten kommit ikapp mig, i kombination med en söndagsångest, men det här var den värsta. Efter den där gången i höstas går det snabbare tills jag börjar må dåligt.
 
När det inte kommer till skolan har jag också lätt att stressa upp mig. Det kan handla om att jag ska göra något jag inte är bekväm med eller att jag planerat in för mycket under en dag. Till exempel, så ska vi åka på en fältstudieresa under årskurs 3 (antagligen till Indien eller Malawi) och jag kan redan nu stressa upp mig över det. Jag föreställer mig ofta ”worst case senario”, i detta fall att jag ska bli matförgiftad/magsjuk och att jag inte vet hur vi ska bo. Det finns såklart även andra exempel, men det är något som jag tänkt mycket på det senaste.
 
Det allra mesta av min stress är relaterad till prestationsångsest. Jag vill göra så gott jag kan! Oftast räcker det ju med att göra något bra, men det kan jag inte få min hjärna att förstå. Det här är något jag verkligen jobbar med, framförallt gällande skolan. Betygssystemet är ännu mer skevt i mitt huvud än det är i verkligheten. Hur sjukt är inte det?!
 
 
HUR JAG HANTERAR STRESSEN:
Under högstadiet försökte jag jobba med att ta tid till återhämtning och att inte stressa på egen hand. Det funkade väldigt bra då och även under mitt första år på gymnasiet (även om det började få sämre effekt då). Efter det som hände i höstas tog jag, efter många om och men, hjälp från kuratorn på skolan. Och har på så sätt fått nya verktyg att hantera stressen. Jag pluggar med pomodoro för att jag inte ska sitta för länge, tränar (vilket jag prioriterade bort ofta förut när jag var stressad) och gör mindfullnessövningar. Mina fredagkvällar och lördagar är oftast pluggfria (det måste vara någon väldigt speciell anledning till att jag pluggar då). Dessutom har jag börjat stå på mig och vågar säga nej till saker. Jag har även lärt mig att avboka om det blir för mycket. Mina vänner brukar förstå om jag säger att jag känner mig stressad och att jag tyvärr måste avboka.
 
Det är väldigt svårt för mig att ta mig tid till återhämtning, speciellt när det är en period med väldigt mycket att göra. Men jag jobbar på att skapa den där balansen, men det är svårt och kommer att ta tid. Jag hoppas alltid att det ska bli en nystart efter sommarlovet när det kommer till skolstressen, så jag hoppas att det blir en sådan i augusti!
 
Jag har också gjort ett helt inlägg om hur du slutar stressa, eller snarare hur du slappnar av.




ISA

nu har inte stress varit ett megaproblem för mig, MEN jag tycker alltid det är så så bra när folk vågar/börjar prata om sånt man kankse inte pratar om så ofta. All credd till dig, viktigt ämne <3

Svar: Tack så mycket! Det är klart att inte alla kan ha upplevt allt, men att inte känna sig ensam tror jag är otroligt viktigt <33
Jessica Larsson



Johanna

Jag har aldrig kunnat relatera så mycket till något som jag gör nu. Jag känner igen mig så mycket. Vet inte hur det är med dig, men jag trycker det är skönt att veta att man inte är ensam om sina problem. Nägot jag fått lära mig är att det är sjukt viktigt att låta sig själv ha kul, så jag för vidare det tipset till dig. Skolan kan vänta ibland, ha kul istället.

Svar: Jag håller med dig Johanna, det är så otroligt skönt att inte känna sig ensam! Som du säger så är att ha kul väldigt effektivt mot stressen. Umgås med vänner eller ta med kameran ut på en promenad får bort stressen ganska omgående :) Men problemet är att det ofta inte är något som jag prioriterar... Men jag jobbar med det och förhoppningsvis blir jag bättre på det snart.
Jessica Larsson







Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: