Låt oss prata om: Kroppsbilden

Utan att försöka prata för andra tror jag att nästan alla har tankar om sin kropp, antagligen både negativa och positiva. Men för många kan den negativa bilden av sin kropp ta över. Under perioder har det blivit så för mig, jag har bara sätt det som jag inte tycker om. Varje gång jag stått framför en spegel har jag bara tyckt att mina lår är för tjocka eller att min mage är för rund. Men varför gör vi så mot oss själva?
 
Foto: Lisa Skarpenhed
 
Media målar upp en bild där nästan alla kroppar ser likadana ut, vilket gör att vi anser att det är så man ska se ut. Tidigare, under min uppväxt, så var det ett väldigt smalt ideal. Den har istället bytts ut till ett vältränat ideal idag. Båda idealen kan vara lika ouppnåeliga, även om jag fått uppfattningen av att folk anser att det vältränade idealet är bättre. Men det som jag tror att många ofta glömmer bort är att de kroppar vi ser i tidningar, på internet och på sociala medier inte ser ut så. I vissa fall har de retuscherats, i andra fall är det en perfekt vinkel och i perfekt ljus som bilden tagits i. Vi ser vår egen kropp från alla möjliga vinklar varje dag, men andras ser vi ofta bara när den ser ut som ”bäst”. Det kan också finnas en bakgrund som inte syns i bilden, till exempel ligger det mycket energi bakom en vältränad kropp! Dessutom betyder det inte att personen älskar sin kropp bara för att du ser den som perfekt, vi har alla våra egna problem.
 
När jag var som mest osäker i mig själv kollade jag mycket på andras kroppar och jämförde med min egen kropp. Min kropp ser inte alls ut som idealet, varken det smala eller vältränade. Jag jämförde mig därför med kroppar som var mer lika idealet. Då handlade det mer om att jag kollade på alla brister på min egen kropp. Men sedan gick det över till att jag började kolla på andras kroppar och peka ut ”brister" i mitt huvud, detta för att jag skulle må bättre över ”bristerna” på min egna. Men mådde jag bättre av det? Nej! Men det här sättet att tänka är väldigt svårt att få bort, men jag kommer i alla fall på mig själv när jag är i en sådan tanke. Att trycka ner någon annans kropp, även om det bara är i ens egna huvud, är bara slöseri med energi. Det är ju bättre att lägga den energin på att älska sin egen kropp istället!
 
Jag kommer ihåg en specifik händelse i 6:an som påverkade mig för mycket. Den 12-åriga jag var väldigt känslig och osäker. Jag hade uppsatt hår för första gången på väldigt länge och kände mig inte så bekväm i det. Jag hade ändå trott att jag bara skulle ha min inre kamp att tampas med, men så blev det inte. Från en av de personer jag umgicks med då kom fram till mig och sa ”Bara så du vet passar du inte så bra i tofs”. Osäkra, 12-åriga, jag tog verkligen åt mig av detta och jag fick tampas med att våga ha uppsatt hår igen. Att inte ha uppsatt hår kanske inte var så hemskt, men tänk om jag istället hade fått en kommentar om min kropp? Då tror jag att jag hade varit ännu mer osäker i mig själv. Men det kan vara viktigt att komma ihåg att du inte är skyldig någon att ”se bra ut” för deras ögon. Du har all rätt att ignorera vad de säger, även om det självklart kan vara svårt. Men om du har någon i din omgivning som kommenterar ditt utseende på ett negativt sätt är det någon som du inte borde ha i din närhet.
 
Foto: Lisa Skarpenhed
 
Att träna och äta hälsosamt har för mig förknippats med att jag vill få bort det jag inte tycker om med min kropp. Få bort de stora låren och den lite runda magen. Det är många gånger jag tänkt att jag behöver gå ner några kilon för att få en bättre kropp. Idag har jag istället börjat fokusera på att min kropp ska må bra. Om jag tränar och äter bra mat så får jag mer energi och känner mig mer bekväm i min kropp, även om det egentligen inte hänt något med mitt utseende. Efter att ha tänkt på det första sättet i allt för många år är det svårt att få bort tankarna direkt. Genom att säga till mig själv "jag gör det för att må bra" varje gång jag ska träna tar jag mig ett steg i rätt riktning. Maten försöker jag se som min bensin för att orka med allt jag vill göra. Visst låter det lite klyschigt, men det känns mycket bättre!
 
Jag vill avsluta lite mer positivt än där jag började! Våra hjärnor har en tendens att fokusera på det som är ”fel” och ”dåligt” med våra kroppar. Men istället kan man försöka styra hjärnan till att se det som är bra med dig. Det finns så mycket bra med just DIG! För vissa är det svårt att hitta något som är bra, kanske i vissa perioder. Men jag tror att hjärnan är lättlurad! Säg att du har fantastiska ben eller en fantastiskt fin näsa varje dag, så kommer du nog tillslut att tro på det om du verkligen säger det med inlevelse
 
 
 



Låt oss prata om stress

Jag var inne på Poppy Deyes blogg för första gången för ett tag sedan och såg att hon hade en serie som hon kallade ”Let’s talk about…”. Det är en serie där hon har olika teman som hon skriver om i varje inlägg. Hon tog upp väldigt olika saker och jag tyckte att det var väldigt bra inlägg. Jag tänkte att jag skulle börja göra sådana inlägg en gång i månaden, med olika teman som jag tycker är viktiga.
 
Ett av inläggen handlade om stress, vilket jag själv upplevt mycket och har stora problem med. Jag tycker att det pratas alldeles för lite om det, även om det är vanligare att prata om det nu än tidigare. Stress är något som nog alla har upplevt någon gång i sitt liv. Vi upplever nog stressen väldigt olika och reagerar därmed olika när vi upplever stressen. Vi blir även stressade av olika saker. Jag tänkte i det här inlägget ta upp min historia med stress, samt hur jag upplever stress.
 
 
 
MIN STRESSADE HISTORIA:
Jag har lätt för att stressa upp mig över saker, inte minst för skolan. Om jag minns rätt så var det när jag började högstadiet som jag började känna av stress, inte minst inför mitt första betyg som jag fick i 8:an. Tidigare hade jag inte haft samma koll på vart jag låg gällande betygskriterier och det var svårare att jämföra sig med andra. I och med betygen kunde man se det svart på vitt. Sedan dess har jag i perioder varit väldigt stressad, så pass att jag mått riktigt dåligt av det. I högstadiet handlade det främst om att jag kände av min IBS mer (magproblem) och fick migrän. Under högstadiet har dessa problem kvarstått, men jag har också fått problem psykiskt. Det senaste året har detta varit som värst och jag får mina stressattacker lite då och då och under de tillfällena mår jag riktigt dåligt.
 
I höstas, en söndag eftermiddag, skulle jag plugga. Jag försökte verkligen sätta mig ner och ta tag i högen med läxor som vuxit sig allt större. Men det sa bara stopp och jag kunde inte göra mer. Jag vet inte riktigt allt som hände, men sedan satt jag i soffan med mamma med tårarna rinnandes längs kinderna. Visst hade jag mått dåligt ett ganska bra tag, men det var inget jag delat med mig av. I säkert en timme, om inte mer, satt jag och grät, samtidigt som jag berättade hur dåligt jag mådde. Detta har hänt flera gånger när verkligheten kommit ikapp mig, i kombination med en söndagsångest, men det här var den värsta. Efter den där gången i höstas går det snabbare tills jag börjar må dåligt.
 
När det inte kommer till skolan har jag också lätt att stressa upp mig. Det kan handla om att jag ska göra något jag inte är bekväm med eller att jag planerat in för mycket under en dag. Till exempel, så ska vi åka på en fältstudieresa under årskurs 3 (antagligen till Indien eller Malawi) och jag kan redan nu stressa upp mig över det. Jag föreställer mig ofta ”worst case senario”, i detta fall att jag ska bli matförgiftad/magsjuk och att jag inte vet hur vi ska bo. Det finns såklart även andra exempel, men det är något som jag tänkt mycket på det senaste.
 
Det allra mesta av min stress är relaterad till prestationsångsest. Jag vill göra så gott jag kan! Oftast räcker det ju med att göra något bra, men det kan jag inte få min hjärna att förstå. Det här är något jag verkligen jobbar med, framförallt gällande skolan. Betygssystemet är ännu mer skevt i mitt huvud än det är i verkligheten. Hur sjukt är inte det?!
 
 
HUR JAG HANTERAR STRESSEN:
Under högstadiet försökte jag jobba med att ta tid till återhämtning och att inte stressa på egen hand. Det funkade väldigt bra då och även under mitt första år på gymnasiet (även om det började få sämre effekt då). Efter det som hände i höstas tog jag, efter många om och men, hjälp från kuratorn på skolan. Och har på så sätt fått nya verktyg att hantera stressen. Jag pluggar med pomodoro för att jag inte ska sitta för länge, tränar (vilket jag prioriterade bort ofta förut när jag var stressad) och gör mindfullnessövningar. Mina fredagkvällar och lördagar är oftast pluggfria (det måste vara någon väldigt speciell anledning till att jag pluggar då). Dessutom har jag börjat stå på mig och vågar säga nej till saker. Jag har även lärt mig att avboka om det blir för mycket. Mina vänner brukar förstå om jag säger att jag känner mig stressad och att jag tyvärr måste avboka.
 
Det är väldigt svårt för mig att ta mig tid till återhämtning, speciellt när det är en period med väldigt mycket att göra. Men jag jobbar på att skapa den där balansen, men det är svårt och kommer att ta tid. Jag hoppas alltid att det ska bli en nystart efter sommarlovet när det kommer till skolstressen, så jag hoppas att det blir en sådan i augusti!
 
Jag har också gjort ett helt inlägg om hur du slutar stressa, eller snarare hur du slappnar av.



Att inte orka

Det här är ett mycket mer personligt inlägg än vad jag brukar göra. Jag har funderat fram och tillbaka om jag ska skriva något om det här. Från början tänkte jag att det bara var något tillfälligt, men då det har påverkat mitt liv väldigt mycket de två senaste månaderna så kändes det falskt att inte skriva något alls om det. Någon kanske har varit med om liknande, för jag vet att jag inte är ensam. Jag vill också bidra till att visa att allt inte är perfekt under ytan av sociala medier.
 
 
Från en dag till en annan gick jag till att inte orka mer. Jag orkade inte öppna min skoldator, hela kroppen sa ifrån. Det var en orkeslöshet jag aldrig känt förrut. Kroppen stretade ifrån så mycket den kunde, efter att jag inte lyssnat på någon av de tidigare signalerna som kroppen givit mig.
 
Jag har alltid varit ambitiös i skolan och gjort mitt bästa. Att inte klara av skolan skapade en stark känsla av misslyckande. Alla andra klarar ju skolan, så varför kan inte jag göra det?
 
Jag fick vara hemma i nästan en vecka för att återhämta mig. Under den tiden tog jag hand om mig själv och fokuserade på att jag skulle må bättre. Första dagen orkade jag bara ligga i sägen och kolla på youtube-videos och serier. Under långa stunder låg jag bara i sängen och stirrade upp i taket. De andra dagarna lyckades jag bland annat ta mig ut på promenader och ta långa bad.
 
De senaste två månaderna har jag jobbat hårt för att ta mig tillbaka. Till en början hade jag inte mycket ork och det var en stor ansträngning att klara av en skoldag. Sedan har jag behövt ta igen det som jag missat och inte orkat göra i början, samt gjort alla vanliga uppgifter som behöver göras. Viljan har funnits att jag skulle klara mig igenom det och göra det själv. Men jag har efter hand insett att jag ändå behövde hjälp, tack vare bland annat vänner, och har därför varit i kontakt med kuratorn som finns på skolan.
 
Jag kämpar hårt med att minska mina krav på mig själv och att bli av med min prestationsångest. Det är svårare än jag väntat mig, men jag jobbar på det hela tiden. Att dra ner på tempot i skolan är otroligt svårt, speciellt när vi jobbar mycket i grupp i skolan så att min prestation påverkar andra. Men då jag fortsatt som vanligt har jag nu under helgen haft ångest igen. Att jag inte kan lära mig av mina erfarenheter... Men jag fortsätter min resa mot att må bättre igen :)



Tidigare inlägg Nyare inlägg