3 veckor utan internet

Idag är väl de flesta beroende av internet och tekniska prylar, men under i januari fick jag spendera tre veckor utan internet. Här är min upplevelse:
 
 
 
Inför resan till Indien skulle vi inte ta med våra datorer som vi annars alltid gör vårt skolarbete på, utan vi skulle skriva allt för hand. Vi blev också rekommenderade att inte ta med oss telefoner, men det är något jag gjorde ändå för jag hade inte klarat mig om jag inte haft någon kontakt med omvärlden. Sedan hade jag med mig en iPad med lite Netflix på, som jag inte hade så mycket tid att titta på men som räddade mig när jag låg i sängen några dagar med feber. Med tanke på hur mycket jag använder dator, iPad och mobilen här hemma, så blev det nästan som en ”digital detox”.
 
Under tre veckor hade jag inget internet. Den enda teknik jag hade med mig var min mobil, som det var svindyrt att kontakta någon på, och en iPad i flygplansläge. Första dagen hade vi fullt upp med att sova, upptäcka hur det såg ut runt omkring och köpa kläder. Därför tänkte jag inte så mycket på att vi inte hade internet då. Sedan kom det några dagar då jag faktiskt började tänka på det. Jag tyckte inte att det var jobbigt, men det är mer att det är en vana att gå in och scrolla på sociala medier. Jag tog upp telefonen flera gånger, ibland t.o.m. öppnade jag appen, för att inse att jag inte kunde se något nytt.
 
 
 
 
Efter några dagar hade jag fått bort vanan att börja scrolla så fort jag hade lite tid över. Visst hade jag inte många stunder då jag inte gjorde något, men jag blev mer bekväm med att bara sitta ner och inte göra någonting (kanske för att jag var så trött efter allt arbete). När vi var i Trivandrum och faktiskt hade internet en liten stund valde jag faktiskt att inte använda det, mest för att inte påminnas om allt hemma.
 
Det som var jobbigt var att inte kunna ha så mycket kontakt med min mamma och närmaste vänner här hemma. Jag och mamma brukar tala mycket när vi är ifrån varandra, men vi fick bara prata några gånger och försöka hålla det kort. Sen brukar jag vända mig till mina vänner när det är jobbigt, skriva av mig och få bra input, vilket jag inte heller kunde.
 
 
 
 
På flygplatsen i Trivandrum fick man 30 min gratis WiFi, vilket jag utnyttjade. Men jag fick ganska snart panik av alla notiser som bara rullade in. För att få väntetiden på flygplatsen att gå scrollade jag lite på Instagram, men det var ingen njutning.
 
Hemma i Sverige blev det som en platå att ta sig över när jag skulle gå in på Instagram. Helt plötsligt var det jobbigt att använda mobilen, något jag sällan upplever. Det fanns så mycket att ta in, för vad hade egentligen hänt när jag var borta? Ännu jobbigare var det att gå in på Bloglovin’ där det fanns typ 150 inlägg att läsa. Men efter några dagar var jag tillbaka i mitt vanliga scrollande igen, som att inget hade hänt.
 
 
 
 
Så vad har jag fått ut av dessa tre veckor? Att jag ändå älskar sociala medier! Jag får så mycket inspiration från Instagram och andra sociala medier, och inte minst älskar jag bloggen. Och sen allt vardagsgooglande på saker jag inte vet var något jag saknade, för jag fick ju inte svar på det jag undrade och lärde mig inget nytt. Jag tycker verkligen att internet är en tillgång. Problemet är väl att det ofta blir för mycket meningslöst användande. Jag vill inte att det ska ta tid utan att ge mig något, så det är något jag måste jobba på.
 
Någon gång tror jag att jag vill göra en ”Digital detox” som Anna gjort. Jag tror det är bra att bryta mönster, få tid till annat och kanske få inspiration från en ny källa!
 



Låt oss prata om: IBS

 
 
 
Redan när jag gick upp ur sängen hade jag lite ont i magen. Jag har haft det så ofta den senaste tiden att jag mest ryckte på axlarna och fortsatte att göra mig klar för dagen. När jag ska börja åka iväg till högskoleprovet känner jag att magen nog är värre än vanligt och jag börjar få allt mer kramper. Första provet börjar och jag fortsätter att få kramper. På rasten tar jag medicin och hoppas på att det ska försvinna. Det hjälper inte för fem öre, utan det blir bara värre. Jag fortsätter att försöka genomföra provet, men får allt svårare att koncentrera mig. När kramperna kommer blir det svårt att fokusera på texten jag har framför mig. Under tredje provet kommer det rejäla kramper var 5:e minut och jag börjar frysa och svettas om vartannat. När jag åker hem för att äta lunch bestämmer jag mig för att inte åka tillbaka, jag orkade inte plåga mig själv mer.
 
 
När jag var 10 år började jag få problem med min mage. Jag hade ont i magen nästan varje dag. Under ett lov skulle jag åka och hälsa på mina kusinbarn. Jag var så nervös för att jag skulle få problem med magen och ha väldigt ont. Under den veckan mådde jag bättre än tidigare och jag insåg att det var den laktosfria maten som var orsaken. Äntligen fick jag bukt med problemet och jag började äta laktosfri kost även hemma.
 
 
Men i 8:an fick jag problem igen. Jag fick gå hem från skolan flera gånger för att jag hade så ont i magen, så jag tog kontakt med min läkare. Efter lite undersökningar och blodprov osv. så fick jag diagnosen IBS, irritable bowel syndrome (läs mer om det här). Med mig hem fick jag rekommendationen att fortsätta äta laktosfritt och ett recept på medicin jag skulle äta varje dag. Jag har förstått i efterhand att jag hade tur som fick en diagnos så snabbt, då det kan ta flera år för många.
 
 
Medicinen åt jag ett litet tag, men jag hade svårt att få i mig den så jag slutade med den. Men jag mådde bättre. Visst, jag kunde få tillbaka besvären när jag var riktigt stressad, men annars mådde jag bra. De gångerna som jag hade problem med magen så var det inte så långvarigt att det inte störde mig allt för mycket.
 
 
Sedan jag började gymnasiet har jag haft en del problem igen. I princip varje eftermiddag fick jag en uppblåst mage, vilket gjorde det väldigt obekvämt att ha jeans på sig och ibland gjorde det ont. Jag tänkte att jag kanske bara inte var van vid den mat vi äter i skolan och hoppades på att det skulle försvinna snart. Men sedan började även kramperna att komma. En kväll i sommarstugan när jag hade gått och lagt mig fick jag starka kramper och det slutade med att jag låg på golvet och kallsvettades för att jag hade så ont. Under förra året insåg jag att det är vitlök som orsakar de här kramperna och att det är bönor, linser och kikärtor som orsakar min uppblåsthet (och att min mage antagligen inte kommer vänja sig vid det).
 
 
Sedan i somras har det bara blivit värre och jag utesluter allt mer från min kost och försöker identifiera vad det är som triggar problemen. Tyvärr är problemen fortfarande kvar och det är inte många dagar jag slipper mina besvär helt. Nästa år vill jag ta tag i det här på allvar, kanske få hjälp av en dietist och få bukt med allt. Just nu är jag så trött på det här att jag inte är sugen på att äta något (vilket aldrig har hänt tidigare) och det påverkar mitt välmående så mycket. 
 



Låt oss prata om: Vänskap

 
 
När jag tänker efter så har jag nog haft ett ganska lätt liv när det kommer till vänskap. Jag kan inte komma ihåg någon tid i mitt liv då jag inte haft några vänner. Däremot kan jag erkänna att jag haft svårt att hålla kontakten med många personer vid t.ex. skolbyten. Det är bara några få vänner som jag lyckats få med mig genom förändringar som skolbyten.
 
De personer som jag varit vän med tidigare, men förlorat kontakten med, har jag inte valt bort medvetet. Det är inte så att jag egentligen inte gillat dessa personer. En del i att detta händer tror jag beror på min introverthet och att det därmed tar mycket energi att umgås med människor och att jag därmed ganska ofta behöver vila från umgänge. När jag dessutom är stressad från skolan har jag mindre energi över till att umgås med andra. När jag ska träffa någon tar jag oftast kontakt med mina närmaste vänner för att hålla upp kontakten. Att upprätthålla allt för många relationer är därför svårt. Jag upplever också att det tar mindre energi att umgås med människor som jag känner väl. Att träffa många nya människor tar extremt mycket energi och jag blir ofta orolig innan, även om jag nästan alltid har väldigt kul när jag väl är där.
 
En annan del i att jag har svårt att hålla kontakten med vänner är att jag har svårt att ta kontakt med folk. Jag tycker det är väldigt jobbigt om jag inte känner personen väldigt väl. Att skicka iväg ett sms för att höra om vi ska ta en fika är väldigt svårt. Jag har faktiskt ingen aning om vad jag är rädd för egentligen. Däremot blir det enklare så fort den andra personen har tagit "första steget” och frågat först.
 
Något som jag kommer att tänka på direkt när det kommer till vänskap är hur jag valde bort personer om de gjorde något dumt. Till exempel älskar jag barn och började redan som 4-åring att ta hand om 1-åringarna på dagis. När mina vänner sa något dumt om en speciell 1-åring (som var min favorit) och ville att jag skulle leka med dem istället så fick det motsatt effekt. Samma sak gäller om någon försöker bestämma vad jag ska göra och hur jag ska agera, då drar jag mig tillbaka. Såklart har jag varit olika stark gällande detta genom olika åldrar.
 
Så även om jag inte har så många vänner så är de jag har verkligen nära mig. Jag känner att jag alltid har någon att vända mig till om jag behöver prata. Jag önskar att alla kunde ha någon nära vän, samtidigt vet jag att det inte är alla som har det. Men tänk om alla bara kunde sluta sprida hat och istället sprida kärlek, för det ger mer glädje för alla. 
 
VILL DU LÄSA FLER "LÅT OSS PRATA OM.."?
 - Låt oss prata om: Kroppsbilden
 - Låt oss prata om: Stress
 



Tidigare inlägg